Efter snart tre år av krig i Ukraina publicerades i dagarna vad som sägs vara den första vetenskapliga artikeln om möjliga fredsförhandlingar. En av författarna, Isak Svensson, är faktiskt härifrån Uppsala. Den andra heter Isabel Bramsen och är verksam i Lund. Deras artikel har rubriken “Peace Talks in the Russia-Ukraine War: When, Who, and How?” och är införd i tidskriften International Negotiation.

Säkert kan vetenskapliga artiklar bidra till fred. Men med just den här artikeln tror jag tyvärr att det är tvärtom.

Författarna håller sig väl inom det påbjudna västliga narrativet: ett autokratiskt Ryssland invaderade oprovocerat det demokratiska Ukraina på jakt efter territorium och “regime change”. Rysslands uttalade krigsmål om ukrainsk neutralitet, avmilitarisering och avnazifiering, samt skydd av befolkningen i Donbass, låtsas man inte om. Folkrättsligt är inget utom Ukrainas territoriella integritet av relevans.

För den som vill fundera djupare över de folkrättsliga aspekterna än Svensson och Bramsen så rekommenderar jag deras pensionerade Oslo-kollega Ola Tunanders artikelserie “Did Russia Violate International Law?” som han skrev för ett drygt år sedan. Den är inte publicerad i någon vetenskaplig tidskrift, utan bara på hans Substack. Ändå vågar jag påstå att den är både empiriskt och teoretiskt intressantare. (En svensk översättning som kvalitetsgranskats av mig finns på lindelof.nu.)

Kort sammanfattning av Olas poänger ur minnet: Trettio års Nato-utvidgning bryter mot såväl folkrättsligt bindande löften som FN-stadgans krav att eftersträva fred. Efter att USA bombade loss Kosovo från Jugoslavien hade även Ryssland rätt att erkänna och försvara Donbass. De mystiska biolaboratorierna och de CIA-stationer längs ryska gränsen som har rapporterats av New York Times gör våra icke-fredliga avsikter än tydligare.

Själv blir jag litet förvånad över att två akademiker tillskriver Ryssland invasionsmålet “regime change”. Ryssland förnekade då sådana planer och har inte vidtagit några synliga åtgärder i det syftet. Däremot kan vår egen inblandning i maktskiftet 2014 inte förnekas. Liksom i den orangea revolutionen ett decennium tidigare. Själva begreppet “regime change” brukar ju på goda grunder förknippas med USA och Väst, inga andra. Nog måste väl Svensson och Bramsen veta det?

I sin artikel avhandlar de ganska summariskt förhandlingarna i Vitryssland och Turkiet i krigets inledningsskede, samt Zelenskyjs senare fredsformel. Att de förra strandade tror de beror på Ukraina inte litade på Ryssland, efter att ryssarna bland annat hade svikit Minskavtalen. I själva verket var det ju även här tvärtom. Ukraina var öppet med att det inte ville genomföra avtalen, dess västliga expertstöd beklagade att landet hade tvingats skriva på under pistolhot, och Angela Merkel, Francoise Hollande och Petro Porosjenko har alla sagt att Ukraina genom avtalen vann tid att rusta upp inför en ny konfrontation.

Chansen att avsluta kriget redan i april 2022 föll likaså på ukrainskt bedrägeri och västlig ovilja. Detta är inte rysk propaganda. Det har framkommit även i ukrainsk och västlig media.

Men för att återgå till Svenssons och Bramsens artikel: Om Zelenskyjs fredsformel har de inte mycket mer att säga än att det är “innovativt” av Ukraina att samla stöd i en process som utesluter Ryssland. Personligen slogs jag dock redan från början av något som Putin senare formulerade, nämligen att formeln “förväxlar orsak med verkan”. De punkter som (också enligt Svensson och Bramsen) har varit centrala i Zelenskyjs PR-kampanj – kärnkrafts- och strålsäkerhet, livsmedelssäkerhet, energisäkerhet och utväxling av fångar – handlar ju om konfliktens konsekvenser, inte om dess orsaker. Även den ryske utrikesministern har beklagat detta.

Beror det på att vår sida inte är bekväm med att diskutera orsakerna? Det är vad jag tror. Svensson och Bramsen påpekar dock att fokus på avgränsade, mindre frågor kan vara ett bra sätt att få igång förhandlingar. Exempel: spannmålsavtalet. Samtidigt är det farligt att i ett större avtal lämna viktiga frågor olösta, exempelvis Krims tillhörighet, säger de. Osloavtalet mellan israeler och palestinier visade hur illa det kan gå när man skjuter svåra tvister på framtiden. Mot de resonemangen har jag inga invändningar.

Svenssons och Bramsens artikel innehåller en lång lista över länder som i stort och smått försökt medla mellan Ukraina och Ryssland. Turkiet sticker ut genom att ha rott i land spannmålsavtalet (som ju dock sprack då Rysslands förväntningar inte uppfylldes). Kina skulle kunna pressa Ryssland till eftergifter, resonerar artikelförfattarna, men konstaterar sedan krasst att USA inte lär tillåta sin konkurrent en så prominent fredsmäklarroll. Orbans resor i somras nämns inte, kanske i ett utslag av cancel culture. Att hans slovakiske kollega Ficos besök i Moskva för bara några dagar sedan inte kommit med är förstås mer ursäktligt.

Kanske även att man inte hunnit få in valet av Trump i ekvationen.

Viss energi ägnar artikelförfattarna åt olika förhandlingsformat. De direkta förhandlingarna i Vitryssland alldeles efter krigsutbrottet, utan mellanhänder, var troligen effektiva. Spannmålsavtalet följde dock av rakt motsatt modell: Ukraina och Ryssland tecknade varsitt separat avtal med FN men inget med varandra. Zelenskyj har ju sedan dessutom förbjudit sig själv att förhandla med Putin. Men det kan man kringgå med skytteldiplomati, menar Svensson och Bramsen. Att Ryssland betraktar Zelenskyj som illegitim efter att han ställde in presidentvalet i våras tar de inte upp.

Resonemangen är intressanta men jag vet inte om de leder någonvart.

Det förslag de slutligen landar i är att försöka upprepa framgången med det iranska kärnenergiavtalet, JCPOA. Det skrevs under av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och av EU. Ett sådant format skulle kunna hantera den större säkerhetspolitiska knut som de här i slutet av artikeln medger är viktig för Ryssland, även om de kallar det “deras önskan att ändra världsordningen”. Samtidigt skulle Ukrainas västallierade utgöra en majoritet vid förhandlingsbordet. Båda parter kan alltså vara intresserade av ett fredsförsök i det här formatet.

Kanske är det en bra idé. Men nog måste väl även Nato vara med? JCPOA sprack ju dessutom när USA drog sig ur så hur kan en ukrainsk uppgörelse bli mer hållbar?

Månaderna innan krigsutbrottet riktade Ryssland avspänningsförslag till Nato och USA och frågade OSSE:s västliga medlemmar om “odelbar säkerhet” inte längre betydde något för oss. I vårt hårdnackade försvar av Natos “öppna-dörr-politik” blev vi dem svaret skyldiga. Vore det inte vettigare att återuppta den diskussionen, i de formaten, och tillsammans resonera om hur Europa kan bli säkert? När det gäller återupprättandet av Ukrainas territoriella integritet har tåget för länge sedan gått. Det är inget att sörja över. Människor är viktigare än territorium.